Lycka ver 5

Barn som vill prova sig fram, vill klara sig själv, klarar sig själv och som gärna delar sina tankar i livets skiften. Det är lycka för mig.

Häromdagen ringde min dotter och ville tänka högt och PRATA. Det är lägenhetsköp på gång, en stor sak i en 19-årings liv. Jag känner en så´n härlig mamma-lycka att få dela alla dessa tankar och känslor. Att finnas här och kunna lyssna, kommentera, tycka till, dela. Det spelar ingen roll att mil skiljer oss åt, att hon har fullt upp i sitt liv, att vi inte hörs ständigt och jämt. När det är något stort på gång vet jag att jag får ta del. Det får mitt hjärta att bubbla.

Det är på liknande sätt med min son. Vi bor närmare varandra, men ses inte och pratar inte superofta. Ärligt talar har jag aldrig fattat vad man skulle prata med sina föräldrar eller barn om varje dag. Har själv aldrig haft den frekvensen i mina mammasamtal, snarare ett par gånger i månaden. Jag blir förundrad över de som berättar att de har daglig kontakt med sina familjemedlemmar, ibland lätt avundsjuk, ibland lättad. Jag inser att det är så olika, inget är bättre, inget är sämre. Tur att man får bestämma själv.

För en tid sedan hade jag några missade samtal i tät följd från min son. Jag ringde förstås upp. Anade att nu är det nå´t spännande på gång. Och så var det. Han hade bestämt sig för att tacka ja till drömjobbet. Ett jobb som matchar intresse och kompetenser perfekt. Ett erbjudande som innebär lämnade studier på vägen till civilingenjör. Så underbart att få dela den bubblande glädjen och framåtandan, modet att gå sin väg, att lyssna på den inre lusten och våga satsa, här och nu, när tillfället finns. Ytterligare ett tillfälle som fick mitt hjärta att bubbla.

När jag blev mamma, då för snart 24 år sedan, blev jag varse att jag samtidigt med den oändliga kärlek som överrumplade mig ögonblickligen vid födelsen, föddes också en grund för livslång oro. Hur skulle jag kunna låta bli att inte jämnt oro mig för än det ena och än det andra i dessa älskade varelsers liv? Det stod klart och tydligt att den oron var viktig att jobba med, annars skulle den sluka både mig och mina barn. Jag började nog öva direkt. Var mån om att ge anknytningen, som jag själv lidit stor brist på, men också att skilja den från osunt beroende.

Jag minns än idag när min son, 7 år gammal, fick gå ensam över den stora och mycket trafikerade landsvägen bakom vårt hus i Täby för att köpa grädde på Statoilmackan på andra sidan. Han var stolt som en tupp och kom hem 2 meter lång. Efter mycket gemensamt övande hade han lärt sig bemästra den farliga situationen själv. Jag minns att många av mina vänner förfasade sig, hur kunde jag låta honom gå ensam över den farliga vägen? Där och då hade det varit lätt att ge vika för trycket och oron men jag kände intuitivt att det var viktigt att fortsätta att satsa på tilliten. En tillit grundad i både kärlek och kunskap.

Lite senare fick sonen börja åka buss till den hip hop träning han ville börja på som 8-åring. Det hela stjälptes dock av en mycket välmenande mamma som så gärna hämtade och lämnade min son varje gång eftersom hennes son gick i samma dansgrupp. Jag fick stålsätta mig för att inte gå in i "då måste jag ju också ställa upp och skjutsa"-syndromet och verkligen jobba med mig själv för att inte tycka synd om och smittas av andras oro när min son fick ta bussen de gånger ingen skjuts fanns. 

Fällorna är många i föräldrarollen. Jag vill tro på att det gagnar modet och den inre tilliten hos både barn och föräldrar att få prova sig fram och klara saker själv. Med stöd, i lagom mån och anpassat till individen. Att tillåtas att växa och både "misslyckas" och lyckas. Barnen finns inte här för oss, vi finns här för dem och i det ligger att ge dem tillit och frihet, tänker jag.

När min dotter flyttade från Stockholm till Skåne redan som 16-åring för att gå på gymnasiet, var det många som spontant trodde att jag tyckte att det var jättetrist. Men jag tyckte det var häftigt och jag var stolt. "Min dotter har modet att gå sin väg och satsa på det hon vill. Hon är sugen på att stå på egna ben och jag är stolt att hon vågar." Så tänkte och kände jag. Den saknad jag sedan kände och känner mellan varven, när hon nu stannat där nere får jag ju hantera. Det är inte hennes uppgift att vara nära mig bara för att jag saknar henne.

Det är så gott att dela tankar och känslor i livets skiften. Det fysiska avståndet har ingen betydelse. Det är lycka att vara nära sina barn. Med distans.

Dennis & Emma, jag älskar er, i både det stora och det lilla!

---