En makalös höst

Jag kan inte minnas när jag upplevde en sådan höst senast. Ur flera perspektiv. Solen, värmen, baden, jobben, uppmärksamheten...

Och vänners personliga lidande.

Det är en höst som gör mig glad och sorgsen. Glad över att jag får många möjligheter att sprida det jag under flera år skaffat mig såväl inre som yttre kunskap kring. Jag kallar det Mental Ergonomi - hur vi kan jobba med i stället för mot hjärnan och både må och prestera bättre Det ena ska inte behöva vara på bekostnad av det andra. Det är många års erfarenhet, studier, obetalt slit och många samtals- och reflektionstimmar som nu bär frukt. Jag är glad, tacksam och stolt för min egen del och väldigt glad att tiden nu verkar mogen.

Gläds oxå över månader med strålande sol och delad tid med älskad man i livet på vår kära ö och på turer runt om i vårt avlånga land. Härliga bad långt in i oktober. Ro-turer i färgsprakande höstprakt. Har också familjeglädje att njuta av med fin kontakt med barn och systrar och min mamma på ett demensboende som fungerar tillfredsställande.

Tänk vad livet skiftar! Det är verkligen en berg- och dalbana. För 9 år sedan föll jag ner i ett mörker kompaktare än något jag kunnat föreställa mig. Det tog mycket tid, tålamod och energi att vända mörkret till ljus. Och det gick. För 1 år sedan mådde jag prima men började misströsta när det gällde omvärldens vilja att ta emot kunskap kring hur vi själva kan bidra till vårt välmående. Nu mår jag toppen OCH uppdragen rullar in. Samtidigt har flera vänner, som tidigare upplevt storhetstider, oerhört jobbiga perioder i sina liv. Det tynger, jag sörjer mänsklighetens dumheter med dem. Jag gör vad jag kan för att lyssna, stötta, inte falla i tycka-synd-om-gropen (jag tror inte att det hjälper någon), bidra på olika sätt. Det känns som jag gör vad jag kan och ändå kunde jag säkert göra mycket mer.

Jag sörjer och jag gläds denna vackra höst. Är det okej att göra både och? Det måste få vara så! Det är väl så livet är. Det enda vi kan vara säkra på är att inget varar för evigt. Det påminner jag mina vänner om. Och mig själv...

---