Det helande ledarskapet

Tänk hur böcker kommer till en. Och avsnitt i böcker. När jag avslutat mitt förra blogginlägg, om acceptans, ställde jag undan datorn och sträckte ut armen efter en bok som låg inom räckhåll: "Det helande ledarskapet" av Hans Korduner. Jag gjorde som jag ofta gör när jag vill kika i en bok, jag lät den öppna sig för mig där den ville. Och jag hamnade på sidor som handlar om sanningar vi har om oss själva, hur de påverkar oss, hur vi bekämpar dem och hur de biter sig kvar ju mer vi kämpar. Det handlade om erkännandet av dem, för att få dem att släppa taget.

Erkännande. Voila! Det är det jag menar med acceptans, tänkte jag. Att erkänna det som är. Utan att värdera. Att ta emot det och applådera det, fullt ut.

Stanna upp en stund och tänk efter! Vad händer om du erkänner något som stör dig just nu? Erkänner att det finns. Erkänner att det stör dig. Hur påverkar erkännandet dig?

Jag upplever att erkännandet ger lättnad och på något sätt tillåter mig att sluta kämpa emot. När jag slutar att kämpa emot öppnas mina sinnen och jag blir mer mottaglig för HELA bilden. Jag kan ofta upptäcka nya perspektiv.

Det är få saker som är enbart dåliga eller enbart bra. Om vi erkänner dem precis som de är kan vi kanske lättare se för- och nackdelar.

Jag upplevde detta fenomen, med hjälp av en klok vän, när jag blivit uppsagd och arbetslös. Det var inget jag ville erkänna fullt ut för mig själv och ännu mindre för omgivningen. Visst jag kunde säga att jag blivit uppsagd och jag tog gärna emot andras empati och "stackars dig". Jag försvarade mig alltid med "ja, det är tufft i grafiska branschen just nu. I den här svängen var vi 100 personer som fick gå." Att jag inte trivdes på jobbet och att jag faktiskt inte gjort en lysande insats som säljare det sista året sade jag ingenting om. Det ville jag inte erkänna ens för mig själv. Men jag visste ju. Någonstans på djupet VET vi alltid. Det blir en konflikt när vi inte erkänner det vi vet.

När jag träffade min mans x-fru Lena vid ett tillfälle när hon skulle hämta deras gemensamma barn sade hon: "Jag hörde att du blivit uppsagd. GRATTIS!" Jag drog efter andan, vad menade hon? Efter ett tag förstod jag.

Och visst är jag att gratulera. Utan uppsägningen hade jag troligtvis aldrig vågat ta steget och göra det jag gör idag; driva eget företag, förkovra mig och sprida kunskap inom ett område som fascinerar och intresserar mig. Visst, det är inte alltid en dans på rosor. Ingen betalar mig för att blogga om mitt ämne. Många tycker att jag ska dela med mig av min kunskap gratis. Så jag har lärt mig massor. Förutom allt jag lärt om stress, hjärnan, prestation osv. har jag lär mig att det är upp till mig att styra vad jag ska lägga tid på och jag har lärt mig att leva utan ekonomisk trygghet. Jag lever hellre i frihet med osäker ekonomi än i en falsk ekonomisk trygghet i ofrihet.

Lenas "GRATTIS" fick mig att se andra perspektiv och fullt ut erkänna att jag blivit uppsagd. Jag kunde erkänna känslan av att bli ratad, erkänna att jag inte hade gjort mitt allra bästa den sista tiden på jobbet osv. Jag accepterade situationen precis som den var och utifrån det kunde jag se nya perspektiv och få kraft till att göra det jag gjort och gör.

Jag är tacksam för att Elanders sade upp mig.
Jag är tacksam för Lenas GRATTIS!
En applåd till Elanders och Lena.
Och till mig som erkände situationen fullt ut...

---