Bränna ut sig på mindfulness...!?

Mindfulness är det mest verksamma verktyget mot stress, enligt många inklusive mig själv. Jag har skördat frukterna av allt det ger att vara i stillhet med sig själv, sina tankar, sina förnimmelser, sina känslor, sin rastlöshet, sin skönhet, sin stress, sitt lugn, sin kropp, sitt inre och mer därtill. Och jag har varit på väg att bränna ut mig en andra gång just på mindfulness!

Första gången jag brände slut på mitt krut handlade det mycket om min duktighet och min omänskliga anpassningsförmåga. Jag var tuff på ytan men jag var feg inombords och jag var alldeles för mycket till lags i olika sammanhang. Det var klassiskt, jag ville ju göra rätt, bli sedd och omtyckt eller i alla fall accepterad.

Den enskilt viktigaste beståndsdelen i min återkomst från en djup depression var mental träning med mindfulness som en ingrediens. Jag blev lugnare, lärde mig mycket om mig själv och fick en tryggare inre bas för att våga göra de förändringar jag blev varse behövdes. Jag började våga stå upp för mig själv på ett mer kärleksfullt sätt, jag vågade också låta andra vara som de är och jag blev allt bättre på att släppa taget och låta saker ha sin gång. Jag började lämna den eviga kampen bakom mig.

Jag blev så förtjust i mindfulness och jag ville göra "rätt". Jag hade fått smaka på den totala stillheten och den energi den gav och jag ville ha mer. Jag strävade efter att nå dit gång på gång. Jag övade ofta, jag ansträngde mig för att vara mentalt närvarande i allt jag gjorde och jag blev besviken över mina ständiga "misslyckande" och "tillkortakommande". Som när det inte blev helt stilla och förunderligt fridfullt inom mig när tankarna helt och hållet levde sitt eget liv. Eller som när jag blev dömande och hade svårt att acceptera mig själv och det som hände. Jag gick också igång på när jag glömde bort att öva och lät det gå veckor och ibland månader utan att jag tog mig tid. Jag ville så mycket att jag ännu en gång slog knut på mig själv och stressade upp mig kring mitt mindfulnessutövande och hur det skulle vara. Jag kände stor rädsla när jag kände igen symtomen: ett inre kaos, dålig självtillit, irritation. Jag var på väg att falla igen.

Insikten slog mig som en riktig käftsmäll! Min duktighet blev 100 procent tydlig för mig. Jag ville bli "duktig" på mindfulness. Det var ingen roligt insikt, jag hade gått i min egen fälla igen.

Men det är just detta mindfulness eller medveten närvaro eller uppmärksamhet går ut på: att lära känna och acceptera sig själv och utifrån det skapa energi för att göra de förändringar som känns viktiga. För mig är det i alla fall den djupaste meningen med att vara i stillhet med mig själv. SÅ mycket jag har upptäckt om mig själv i dessa stunder!

När jag lär känna och accepterar mig själv växer min självtillit och jag kan också mycket lättare acceptera andra som de är. Jag behöver inte vara så himla duktig utan ger mer mig själv tillåtelse att njuta av både prestation och det jag tidigare kallade lathet. Prestationen är inte längre min livsluft. Jag blir allt bättre på att känna förnöjelse.

Efter duktighetssmällen taggade jag ner. Upprättade en vänligare disciplin i mitt förhållningssätt till min träning. Påminde mig ofta men tillät mig att glömma bort, odlade en vänlig inställning till att det ofta var rörigt i tankarna, att stillheten lät vänta på sig, tillät mig att bli arg och irriterad på mig själv också. Ju mer tillåtande jag blivit mot mig själv desto mer ger träningen mig. Ju mer jag slutar sträva desto mer får jag tillbaka. Ju mer jag släpper taget desto mer kommer till mig. Ju mer jag förlåter mina tillkortakommanden desto lugnare blir jag. Och jag inser att jag aldrig blir färdig och fullärd.

Att leva i medvetenhet är också att vara medveten om omedvetenheten...

Följ min blogg om en "meditatörs" vedermödor och vinsterunder juli månad

---