"Att förbättra dagens kvalitet, det är den högsta av alla konster." Det säger Thoreau i Skogsliv vid Walden. Det är vad jag övar på när bilden togs på morgonen, första arbetsdagen efter 5 veckors semester. Började alltså arbetsveckan började med ett morgondopp. Sommaren var ju fortfarande kvar, även om min semester råkade vara slut för stunden. För mig är det kvalitet att ta vara på det som bjuds. Som öbo har jag nära till vattnet och känner stor förnöjsamhet i att vistas vid, i och på vattnet. Enkelt, gratis och med hög kvalitetsfaktor för min del.

Vi blev begåvade med en ovanlig sommarvärme i Sverige det här året. För många har det förhoppningsvis varit lätt att skapa kvalitet i ljuva sommardagar och -nätter. För andra har den här tiden varit ett helvete. Och då tänker jag främst på dem som bor en bit från oss och befinner sig i krig. Människor i Palestina och Israel. Människor i Ukraina. För att bara nämna några.

Vi är många som har det ofattbart bra i Sverige med möjlighet att skapa livskvalitet och förnöjsamhet. Det är inte alla förunnat. Varför glömmer så många så ofta hur bra de har det? Blev inte så lite förvånad - och irriterad, det erkänner jag gärna - när jag läste att SMHI i början av sommaren, då när det var kyligt, fick många arga mejl, sms och brev där man klagade över kylan. Vad är kyla att klaga över och vad ska SMHI göra åt den??? Ibland kan jag inte låta bli att tycka att vi är som bortskämda barn i det här landet.

Det borde vara vår skyldighet att odla mer förnöjsamhet! Känn in ordet, visst är det fint? Förnöjsamhet... Mmm... Med mer förnöjsamhet tror jag på mer frid och fred i världen också. Mer respekt, mindre strid om vem som vet bäst, har mest etc. Arbete för frid och fred kan börja i det lilla. Det gagnar både oss själva och människor i vår omgivning.

Läste en artikel i en av mina favorittidningar, VI, om ett geografiska "bälte" i Småland, där många blir över 100 år. Den gemensamma nämnaren visade sig vara förnöjsamhet. Nu vet jag inte om det är något att sträva efter att bli över 100 år men förnöjsamhet är absolut eftersträvansvärt. Att ge dagen kvalitet utifrån det vi redan har. En kvinna säger i artikeln att det inte var viktigt om andra hade mer än henne. Hon var nöjd ändå. Tänk efter, vad kan inte det bidra med för ökad frid människor emellan? Jag tänker mindre avundsjuka, mer acceptans, mer respekt. 

Jag vet, vi har fått lära oss att aldrig sitta nöjda. Jag blev fostrad så också. Vi kan alltid sträva efter lite mer. Och det behöver ju inte vara fel. Men ofta tror jag att vi glömmer att fråga oss Varför? Vad ska det där "meret" ge? Är det värt insatsen?

Har det blivit en vana går den att bryta! Det går att leva nöjd med betydligt mindre än många av oss tror. Även med mindre pengar. För egen del har livskvaliteten ökat fast de ekonomiska musklerna minskat. Inte i först hand på grund av det men någon koppling finns det troligtvis. Jag har blivit bättre på att se och uppskatta det som finns i stället för att lägga tid på att skaffa mer av sån´t jag tror ska göra mig gladare och mer nöjd.

Mycket av det goda i livet är gratis - morgondopp till exempel. Och att bo på en ö utan bro och med vägfärja är förvånansvärt ekonomiskt. Kanske tur att så många tycker färjeturen är besvärlig! Jag har valt att se den som ett kvalitativt inslag i vardagen. Tänk - jag får åka båt varje gång jag ska iväg någonstans. Helt gratis!

Det går att öka förnöjsamheten och kvaliteten i arbetsdagarna också. Utan att det betyder att vi blir loja och improduktiva. Det är till stor del det jag vill sprida med mina föreläsningar och utbildningar, hjälpa andra att hitta genom personlig coaching och genom att skriva om det i artiklar och bloggar.

Och så kan man spela sig till det också. Genom ett interaktivt förändringsverktyg som ger steg-för-steg-övningar. Ett öppet spel i Mental Ergonomi startar v 33. Vill du utmana dig själv att skapa högre kvalitet i (arbets)livet? Hör av dig!

Såg någonstans att det är den internationella lyckodagen i dag och upptäckte sen att det var igår. Det gör ju detsamma. Vi kan göra något varje dag för vår egen lilla lycka. Eller är LYCKA ett för stort ord?

Jag tänker att det det kan bli så upphaussat med många stora och laddade ord. De kan bli så prestigefyllda och skapa en massa prestationsångest. Jag kanske ska ändra rubriken i mina blogginlägg till "De små glädjeämnena"?

För det är väl i de små glädjeämnena vi skapar en grogrund för att eventuellt känna lycka? Ju mer små saker vi kan glädjas åt i vardagen desto större chans att då och då känna en så´n där totalt tillfredsställande känsla, som i alla fall jag förknippar med lycka.

Ett av mina allra minsta frön till glädje är samspel i trafiken. Jag blir så himla glad när jag och en annan bilist hjälper varandra och tackar varandra. Till exempel när jag gör en lucka i en lång radda bilar och släpper igenom någon som står och väntar på att korsa min körbana i en vänstersväng. När jag stannar upp, blinkar och vinkar för att tala om "kör du" och får den där lilla tacksamma vinkningen tillbaka. Då bubblar glädjen i mig.

Kan tyckas fånigt men jag tror på det lilla som leder till det stora. Det skapar en positiv spiral. Sinnet blir lättare, andra små glädjeämnen blir synliga och lättare att uppmärksamma och små och stora förtretligheter blir lättare att lägga åt sidan. Det har ju sällan hjälpt att gå och reta sig på något. Så varför ge det eländiga onödig energi.

Jag övar mig att leva med tanken "vad händer om jag tror på att allt ordnar sig" när det är motigt. Och se med nyfikenhet på vad hur jag agerar då. Det underlättar att ge den tanken näring med de små glädjeämnena.

Idag är jag inte ute och kör. Jag har ett annat glädjefokus än samspel i trafiken. Jag gläds åt snön som föll igår, den ger en härlig dagsmeja idag.

Är det inte kärlek säg?
När min älskade man i livet har satt på handduksvärmaren på morgonen bara för att jag kvällen innan nämnde att jag skulle ta en dusch tidigt nästa dag.

När han stannar hemma hos mig när jag gråter en hel dag när han egentligen skulle åkt till sin ganska ensamma och dementa mamma.

När samme älskade man har tänt upp i trädgården med massor av marschaller och ljuslyktor när jag kommer hem en mörk vinterkväll.

När han ligger och tittar på mig när jag vaknar och hälsar mig mer ett "Godmorgon Snygging!"

När han har passat på att dammsuga när jag är borta, utan att jag har sagt något, för att skona mig och min onda rygg från att överhuvudtaget fundera på att hjälpa till med städandet.

När ha förlåter mig för att jag i frustration farit ut med dumheter.

Att han utan tvivel älskar mig, säger det och visar det och öppet och kärleksfullt tar emot min kärlek.

Att han vågade fria en andra gång när jag sagt nej vid första "försöket".

Jag skulle kunna fortsätta och göra listan lång med många fina och kärleksfulla vardagsbetingelser som min älskade man i livet ger mig, gång på gång. Det är en stor lycka att dela livet med en man som erbjuder total trygghet kombinerat med nyfiken pirrighet. En stor lycka förmedlad i de små vardagliga handlingarna att glädjas åt och njuta av. 

Tack Janne, för att du finns troget i mitt liv. Jag älskar dig.

Just nu bär det lite emot att skriva om lycka. Känner mig dyster. Men kanske är det just då jag ska skriva om lyckan, tänker jag.

R-r-r-r-i-n-g!!!

Mitt skrivande avbryts av en telefonsignal. Brukar inte svara när jag skriver, men ser att det är lill-syrran och väljer att svara. Och snacka om att jag får ett lyckobesked!

Syrran har träffat en person i samband med ett jobbmöte i Malmö. Personen nämner mental ergonomi och syrran blir nyfiken eftersom jag jobbar med det. När syrran nämner mitt namn får hon en fantastisk reaktion i stil med "Va, är Anneli Godman din syster!? Hon är ju gurun inom mental ergonomi! Det är så rätt det hon sprider, det är framtiden." Och så vidare... Den här personen har lyssnat till mig vid något tillfälle i Stockholm och det jag förmedlar har uppenbarligen fallit i god jord.

Tack! Det kunde inte komma till mig i ett bättre läge. Jag vill skriva om lycka och känner mig dyster. Och så kommer detta! 


Min dysterhet beror till stor del på att det är segt som sirap att sprida kunskapen om mental ergonomi. Intresset är stort på många håll, massor av människor läser mina artiklar och många hör av sig och ger positiv återkoppling. Liksom återkopplingen på de uppdrag jag utför till största delen är fantastiskt positiv. Jag vet att jag hjälper människor att hantera sina liv, sina relationer och sin stress bättre när de börjar arbeta med i stället för mot hjärnan, och det skänker stor mening i mitt liv.


Men jag upplever att jag har svårt att göra mig hörd genom bruset och att det är svårt för dem som ändå hör mig att agera. "Jättebra, det där är viktigt men vi har inte tid" får jag ofta höra. Det är så irriterande, det är ju just det jag vill hjälpa dem med. Att få, om inte mer tid, så i alla fall möjlighet att använda den tid som finns på ett sätt så att tiden inte tar slut, om jag ska uttrycka mig lite drastiskt. I ett arbetsklimat där var och varannan går i väggen borde det vara högprioriterat. Men det är fortfarande lättare att investera i IT-system som ska hjälpa människorna än att investera i människorna som ska ta hjälp av IT-systemen.


Min "hemliga beundrare" skickade ett budskap med min syster. Det lyder: "Håll ut!" Jag tackar och tar det till mig. Jag ska hålla ut ett tag till. Är det någon som under tiden känner att de vill investera i framtidens mentala ergonomi så är denna någon välkommen att höra av sig.


Det här blev ett helt annat inslag i min lycko-blogg än jag planerat. Det jag hade tänkt skriva spar jag till ett annat avsnitt. Idag fokuserar jag på den lycka jag känner för vad jag bidrar med och för att det uppmärksammas på sina håll. Jag är på rätt väg.

Barn som vill prova sig fram, vill klara sig själv, klarar sig själv och som gärna delar sina tankar i livets skiften. Det är lycka för mig.

Häromdagen ringde min dotter och ville tänka högt och PRATA. Det är lägenhetsköp på gång, en stor sak i en 19-årings liv. Jag känner en så´n härlig mamma-lycka att få dela alla dessa tankar och känslor. Att finnas här och kunna lyssna, kommentera, tycka till, dela. Det spelar ingen roll att mil skiljer oss åt, att hon har fullt upp i sitt liv, att vi inte hörs ständigt och jämt. När det är något stort på gång vet jag att jag får ta del. Det får mitt hjärta att bubbla.

Det är på liknande sätt med min son. Vi bor närmare varandra, men ses inte och pratar inte superofta. Ärligt talar har jag aldrig fattat vad man skulle prata med sina föräldrar eller barn om varje dag. Har själv aldrig haft den frekvensen i mina mammasamtal, snarare ett par gånger i månaden. Jag blir förundrad över de som berättar att de har daglig kontakt med sina familjemedlemmar, ibland lätt avundsjuk, ibland lättad. Jag inser att det är så olika, inget är bättre, inget är sämre. Tur att man får bestämma själv.

För en tid sedan hade jag några missade samtal i tät följd från min son. Jag ringde förstås upp. Anade att nu är det nå´t spännande på gång. Och så var det. Han hade bestämt sig för att tacka ja till drömjobbet. Ett jobb som matchar intresse och kompetenser perfekt. Ett erbjudande som innebär lämnade studier på vägen till civilingenjör. Så underbart att få dela den bubblande glädjen och framåtandan, modet att gå sin väg, att lyssna på den inre lusten och våga satsa, här och nu, när tillfället finns. Ytterligare ett tillfälle som fick mitt hjärta att bubbla.

När jag blev mamma, då för snart 24 år sedan, blev jag varse att jag samtidigt med den oändliga kärlek som överrumplade mig ögonblickligen vid födelsen, föddes också en grund för livslång oro. Hur skulle jag kunna låta bli att inte jämnt oro mig för än det ena och än det andra i dessa älskade varelsers liv? Det stod klart och tydligt att den oron var viktig att jobba med, annars skulle den sluka både mig och mina barn. Jag började nog öva direkt. Var mån om att ge anknytningen, som jag själv lidit stor brist på, men också att skilja den från osunt beroende.

Jag minns än idag när min son, 7 år gammal, fick gå ensam över den stora och mycket trafikerade landsvägen bakom vårt hus i Täby för att köpa grädde på Statoilmackan på andra sidan. Han var stolt som en tupp och kom hem 2 meter lång. Efter mycket gemensamt övande hade han lärt sig bemästra den farliga situationen själv. Jag minns att många av mina vänner förfasade sig, hur kunde jag låta honom gå ensam över den farliga vägen? Där och då hade det varit lätt att ge vika för trycket och oron men jag kände intuitivt att det var viktigt att fortsätta att satsa på tilliten. En tillit grundad i både kärlek och kunskap.

Lite senare fick sonen börja åka buss till den hip hop träning han ville börja på som 8-åring. Det hela stjälptes dock av en mycket välmenande mamma som så gärna hämtade och lämnade min son varje gång eftersom hennes son gick i samma dansgrupp. Jag fick stålsätta mig för att inte gå in i "då måste jag ju också ställa upp och skjutsa"-syndromet och verkligen jobba med mig själv för att inte tycka synd om och smittas av andras oro när min son fick ta bussen de gånger ingen skjuts fanns. 

Fällorna är många i föräldrarollen. Jag vill tro på att det gagnar modet och den inre tilliten hos både barn och föräldrar att få prova sig fram och klara saker själv. Med stöd, i lagom mån och anpassat till individen. Att tillåtas att växa och både "misslyckas" och lyckas. Barnen finns inte här för oss, vi finns här för dem och i det ligger att ge dem tillit och frihet, tänker jag.

Lycka är att uppskatta sina fina systrar och mellan oss alla känna acceptans och tillåtelse för våra känslor och beslut. Ibland är känslorna och besluten lika, ibland olika, numera med respekt för båda delar. Vi har lärt oss att det är okej att inte alltid förstå hur en annan väljer eller prioriterar. Vi älskar och stöttar varandra ändå. Vi delar bekymmer och praktikaliteter likväl som glädje i den fas i våra liv då vår mamma av nödvändighet behövt flytta till ett demensboende.

Just nu är denna glädje och respekt extra tydlig för mig som fått mina systrars fulla acceptans för att jag prioriterade om i det beslut som ursprungligen var att vi alla skulle ses och gå igenom en del av mammas saker efter hennes flytt. Tror till och med att förslaget var mitt från början. Tänkte på hur kul det skulle vara att samlas alla tre och med nostalgi gå igenom mammas saker och dela minnen med varandra. Skratta och gråta, fråga och svara, reflektera och förundras.

Så damp det ner en inbjudan. En speciell sådan. En vän fyller 50 och hennes man och syster bjöd in till en överraskningsfest. Den här vännen är speciell - jag kände intuitivt och starkt att det jag väldigt gärna ville prioritera henne.

Så skönt att kunna meddela mitt beslut för mina systrar och känna fullt stöd. Dela glädjen inför festen och få uppriktiga önskningar om att ha en riktigt härlig och rolig kväll. 

Och det blev det! Festen var den roligaste och värdefullaste jag och min älskade man i livet varit på, på länge. En härlig jubilar, som är värd alla uppskattande ord som förmedlades under kvällen, en underbar kärlek och glädje som strålade från hennes man och syster som, fullt förståeligt, verkligen ville ge henne en fantastisk födelsedagsfest. Gamla och nya vänner och kollegor som sjöng, släppte loss, vågade bjussa på sig själv och ge järnet skapad ur ren glädje i stället för ur alkohol. En fantastisk discjockey och lekledare som förmedlade vår uppskattning för jubilaren och fick oss att verkligen känna kärlek, skratta och ha roligt utan rädsla att tappa ansiktet. Det var en underbar 50-årsfest och jag är väldigt glad att jag valde att delta i den.

Och jag är väldigt glad att mina kära systrar inte på något sätt grusade denna glädje utan understödde den från början till slut. Det är lycka! Tack!

Lycka är att bli irriterad på min älskade man i livet och förmå att använda den kognitiva känslobromsen innan sårande grodor hoppat ur munnen, styrda av en uppretad amygdala som ges fritt utrymme när pannloberna inte hunnit bromsa.

Idag hade mina upptränade pannlober kraft och jag bromsade! Det ger lika stor glädje och tillfredsställelse varje gång. Särskilt som detta var min akilleshäl när jag var på väg in i min riktigt låga period med utmattningsdepression. Då vräkte jag ur mig sårande saker allt för ofta till mina näraste och käraste.

Det gör mig glad att tillåta mig att känna irritationen, att ge den okej. Samtidigt som den inte får ta över hela mig och mitt agerande. Bravo, Anneli!

Kände också en stor glädje när jag häromdagen hittade ett SL Accesskort i snön, kunde spåra ägaren, ringa upp och återlämna kortet. Det gav glädje till flera personer!

Olika händelser, samma goa känsla som består av lika mått glädje och tillfedsställelse, dvs lycka.

En promenad till vattenbrynet och kolla att ro-båten ligger bra där den är uppdragen i vattenbrynet, skyddad från isen som börjar lägga sig. Mjuk snö som faller och gör världen runt oss vit och mjuk.

En kopp varm choklad med vispgrädde när vi kommer hem, lite lagom kalla. Den varma chokladen som möter den mjuka svala grädden. Nästan sensuellt i sin godhet.

Julllådor fram, julsaker bort. Plocka ner, packa in, bära bort. Granen får en lufttur från balkongen ner i snön. Inte så mycket barr i år. Vi hade en skir och färsk gran.

Städa efter julen. Torka av, dammsuga, torrmoppa. Tillsammans. Nu får solen gärna lysa in i morgon. Ett fång tulpaner på bordet som får lysa i de allt ljusare dagarna.

En god, gemensamt lagad middag. Intressanta och intresserade samtal. En stund i soffan med ett korsord. Ett TV-program som känns meningsfullt att lägga tid på.

Vardagslycka. Ett hem att dela och vårda med en älskad person. Jag njuter av varje dag vi får dela och av våra vardagliga sysslor. Vet att ingenting varar för evigt. Just nu är det så här, imorgon kan det vara annorlunda.

Lördag förmiddag. Stilla, vitt på tallarna, vattnet ligger blygrått, några minusgrader. Väljer att åka till gymmet. Efter att ha parkerat 1 m från strandlinjen står jag och njuter av stillheten och havets dyningar en stund. Inne på gymmet är det tomt. Härligt. Sätter igång Spotify och väljer min favoritlista. Mina fantastiska trådlösa hörlurar har så bra ljud och stänger ute radioreklamen som flödar i radiokanalen i gymmets eter. I min eter är det blandade godbitar; Creedence, Ane Brun, Herman Hermits, Ted Gärdestad, Ladysmith Black Mambazo, Anita Lindblom...

Jag går in i min träningsbubbla. Cyklar och tittar ut över havet utanför. Vilken lyx med ett gym så nära både havet och hemmet. Styrketränar, är närvarande i kroppen, blundar, lyssnar till musiken som fyller mig, andas, njuter. Blir varm, stretchar, känner glädjen i Detta är lycka. I en av dess många versioner.

Jag fick en ny elektrisk tandborste i julklapp. Mycket välkommet, den gamla orkade knappt dra runt sig själv längre. Den nya har uppdaterad modern teknik. Den talar om för mig när jag borstat i 30 sek genom att pulsera i några sekunder. När det gått 2 minuter och jag ska vara klar med alla tandrader pulserar den på ett annat sätt. Förnämlig hjälp. Eller???

Jag har blivit ganska noggrann med borstningen av mina tänder på sistone och borstar ofta lite mer än de stipulerade 2 minuterna. Jag känner hur lätt det är att känna och tänka att jag ska skynda mig när när tandborsten signalerar att jag är klar med en tandrad när jag egentligen inte är det. Jag är glad att jag numera är mycket uppmärksam på hjärnans och kroppens olika reaktioner och kan tala om för mig själv att det är okej att "dra över tiden". Jag bestämmer själv, vilket ju kan tyckas självklart.

Men hur blir det när den ena tekniska apparaten efter den andra ska "underlätta" vår tillvaro och tala om både det ena och det andra för oss? Ta GPS som visar vägen (ibland ut i scooterspår), tänkande bilar som talar om när vi kör för nära något, krockkuddar som ska skydda vid krockar (fast det fortfarande är allra bäst att hålla avstånden), appar som ska hjälpa oss att räkna ut hur mycket och vad vi ska äta, hur vi ska träna och hur mycket pengar vi har kvar. Jättebra hjälpmedel många gånger, men som allt bör dessa verktyg användas med viss försiktighet. Vår hjärna mår bra av att få tänka efter själv och fatta beslut utifrån den kunskap som vi besitter. Det står helt klart att vår hjärna är i ständig förändring vilket innebär att hjärnans nätverk ökar och minskar i omfång utifrån hur vi använder den. Neuroner som inte får arbeta dör. Neuroner i arbete kan bilda nya synapser och bygga ut sina nätverk. Vi får dessutom nya neuroner varje dag och det är upp till oss själva att sätta dessa i arbete annars försvinner de.

Vi har som alltid ett val - eller flera. Ska vi tänka efter och fatta egna beslut eller lämna mer och mer åt tekniken med risk att förlora hjärnkapacitet? Kanske är lagom ett bra ord i sammanhanget för naturligtvis behöver det inte vara antingen eller. Men tänk om det faktiskt är så att vi mår bättre av att ta kontrollen själv då och då, ha inre tillit och fatta beslut utifrån all den fantastiska kunskap vi bär med oss? Till exempel om vilken väg vi ska köra och hur länge vi ska borsta tänderna. Tänk om så enkla handlingar hjälper oss att hålla hjärnan i trim eller i alla fall gör att den inte tappar kapacitet?

Något att fundera över så här på året första dag. Berätta gärna hur dina tankar går. Och kom ihåg den härliga tillfredsställelsen över att hitta till en adress helt själv, det ger en härlig kick till självkänslan. Du har säkert något annat gott exempel. Hör av dig! Och ge dig en god fortsättning på 2014.